Minns Ådalen -31
Idag är det årsdagen efter massakern i Ådalen, då svensk militär sköt skarpt mot strejkande arbetare i Lunde den 14 Maj 1931. Det var en händelse som vi alla bör minnas, och att denna dag inte har blivit allmän flaggdag är en skandal.
Om vi inte snart får en förändring av politiken i Sverige så är det kanske bara en tidsfråga innan något liknande händer igen. Polisen sköt skarpt rakt in i grupper med ungdomar i Göteborg 2001, strejkvakter har vid flera tillfällen blivit misshandlade av poliser, militären har fått nya öppningar för att sättas in mot sitt eget folk, och vi har på många sätt fått ett hårdare samhälle än tidigare. Det bästa vi kan göra för att hedra arbetarna som mördades i Ådalen 1931 är att fortsätta vår kamp för en bättre värld!
På Proletärbella får vi veta varför bloggen heter som den heter, på Alliansfritt Sverige spelas det KU-bingo, Svensson fortsätter skriva om kriminella gäng, och Autonoma Kärnan skriver om mångfald.
//Trotten
Borgarmedia: DN1, DN2, DN3, DN4
Bloggat: Ove Nordström
Andra bloggar om: Ådalen, Ådalen -31, Ådalen 31, Ådalen 1931, Lunde, Militär, Polis, Arbetarrörelsen, Arbetarrörelsens historia, Historia, Strejk, Vänstern, Facket, Demonstrationer, Samhälle, Politik
Technorati: Ådalen, Ådalen -31, Lunde, Militär, Polis, Arbetarrörelsen, Arbetarrörelsens historia, Historia, Strejk, Vänstern, Facket, Demonstrationer, Samhälle, Politik
Filed under: Arbetarkamp, Arbetarklassen, Historia, Klasssamhället, Polisen, Politik, Våld |
Tags: Arbetarrörelsen, Ådalen -31, Demonstrationer, Facket, Histora, Militär, Polis, Politik, Samhälle, strejk, Vänstern
2 Responses to “Minns Ådalen -31”
Leave a Reply
-
Bloggosfären
Såvitt jag kommer ihåg så var det sossarna med hjälp av vänstern som drev igenom öppningen att sätta in militär mot den egna befolkningen. Jag tror inte arbetarrörelsen gjorde några allvarliga protester heller.
Det är bara att konstatera, vi har kollektivt glömt precis det som vi inte fick glömma, och vi har ledare som fullkomligt drivs av sina mardrömmar och egna begär som därmed mycket villigt hugger huvudena av de ideal de annars säger sig vara för. Att få sitta med vid bordet och personligen känna sig viktig är det högsta överordnade målet, inte vilka beslut som tas. Men en rädslans politik sprungen ur mardrömmar är inte verkligare än drömmar om något gott, och det kan vara svårt att motbevisa en imaginär farhåga på förhand. The rise of the politics of fear. Detta gäller blå som röd, de är skit samma idag.
jag kan kanske glädja dig med att vi som bor i ådalen ser det som en viktig händelse som vi ofta tänker på. (min gamla sångpedagog skrev även musikalen “en vacker dag” om händelsen)