Det är bara att konstatera, vi har kollektivt glömt precis det som vi inte fick glömma, och vi har ledare som fullkomligt drivs av sina mardrömmar och egna begär som därmed mycket villigt hugger huvudena av de ideal de annars säger sig vara för. Att få sitta med vid bordet och personligen känna sig viktig är det högsta överordnade målet, inte vilka beslut som tas. Men en rädslans politik sprungen ur mardrömmar är inte verkligare än drömmar om något gott, och det kan vara svårt att motbevisa en imaginär farhåga på förhand. The rise of the politics of fear. Detta gäller blå som röd, de är skit samma idag.